Måsta helt enkelt prata ut . Långt inlägg men dom som läser hela är guld värda (L)

Sanningen är den att jag mår åt helvetes dåligt. Varenda jävla dag går jag omkring och har ångest, saknar det som varit och oroar mig för det som kommer. Nu tycker ni säkert att jag bara är någon stackars (förstå ironin) liten flicka som egentligen borde vara nöjd med sitt liv för allt är frid och fröjd. Visserligen har jag det bättre än många andra men inte fan har jag det bra. Alla dagar som jag varit sjuk har jag egentligen inte bara gått ur sängen för att jag inte har haft krafterna. Jag är en person som helt enkelt inte kan visa känslor utan alltid spelar en roll som alltid ler inför människor men nu känner jag att jag måste prata ut men jag klarar det inte i det verkliga livet. Så mogen som man är så tar man det i bloggen...

Min hemsituation börjar ju bli ganska offentlig. Och jag vet verkligen inte hur jag ska reagera på det. Jag är van och "leva i det tysta" när det kommer till sånna saker. Så när folk nämner det vill jag helst prata om något annat. Egentligen vill jag ha en lösning på problemen, för jag orkar verkligen inte ha det så här något mer. Men samtidigt vet jag att det inte finns så många lösningar. Och att få en ändring på det hela kommer inte fungera så därför kommer antagligen en flytt bli enda alternativet. Men att flytta tillbaka till mamma, jag flyttade ju hit för att flytta ifrån problemen ? Det hela känns som att välja emellen pest eller kolera. Att varenda dag bråka med en person som bara inte kan föra en normal diskussion utan måste stå på tåspetsarna blodröd i annsiktet, skrika av hela sin kraft och peka en rakt upp i ansiktet är inte heller något som jag orkar med. Sen finns det ju en del till som dom närmaste vet om, och antagligen några till som jag inte vill ta i bloggen. 
Samtidigt har jag intsett en jävla massa om mig själv den senaste tiden. Till exempel att...

- Jag har grymt låg självkänsla.
- Jag står inte på mig själv.
- Jag anser att när saker och ting går åt helvete får jag helt enkelt bara vad jag förtjänar.
- Jag har verkligen ingen aning om vad en familj egentligen är.

Kan börja med att berätta lite om min låga självkänsla. Nu kommer säkert en massa tänka att jag är en jävla bitch som tycker att jag är så jävla snygg och allt men så är det verkligen inte. Men grejen är den att om jag börjar "hålla på" med en kille så kan jag inte låta bli och tänka att han bara vill ha sex och inget mer. Så när en kille är på tänker jag lätt att jag bara ska få det överstökat. Jag försöker och stå på mig själv men när jag har en svacka så brukar det inte gå så bra. Då kan den där lilla bekräftelsen kännas jävligt bra helt enkelt. Nu tycker väl hälften av dom som läst det här att jag är någon jävla hora men ja...
Och sen det faktum att jag inte vet hur en riktigt familj är. Jag har aldrig kunnat säga att jag älskar varken min mamma eller pappa. Och krama något utav dom känns bara fel. Jag har verkligen aning om hur en familj ska vara. Så när jag ser andra med sina familjer så börjar jag undra varför inte jag har haft det så. Varför kommer inte jag ihåg att vi någonsing gjort något som en familj ? Varför är det enda jag kommer ihåg från familjedelen av min uppväxt en jävla massa bråk och skrikande ?

 Nej, jag mår piss egentligen. Det finns en jävla massa mer men känns inte som att det är någon ide och skriva det här. Som att någon ens bryr sig om det jag redan skrivit ?
-