Var länge sen jag skrev nu. Känns nästan som om att jag har glömmt bort hur man gör. Orden i skallen mest bara klumpar ihop sig. För många som vill ut samtidigt vilket resulterar i att inget tar sig ut. Men jag ska göra mitt bästa att rense skallen nu klockan 3 en torsdag morgon.

Nå, vad har jag gjort på senaste tiden ?

Jag har försökt att få fjärilarna i magen att vakna till liv men kärleken verkar ha skrämt dom till döds. Jag har förlorat en utav de få människor jag låtit mig älska. Jag har sett en av de vackraste änglar bege sig tillbaka till himmelen. Jag har gråtit mina sista tårar och bestämt mig för att sätta mig på lyckans tåg som leder långt bort ifrån det som varit. Jag har kastat mig ut i det okända för att flytta långt bort ifrån tryggheten till en plats där jag kan börja om ifrån början.

Det var mina senaste månader i korta drag.

Här kommer den långa historien

En förlorad vän

Det finns en människa som jag förut klassade som en utav mina bästa vänner. En människa som jag just i detta ögonblick fällde mina första tårar för. Som antagligen aldrig kommer att förlåta mig men som jag förstår. Jag kommer nog aldrig att förlåta mig själv heller.

Jag vet att alkoholen inte är någon ursäkt men jag kan inte heller förneka att den var delaktig. Jag lät den komma och kidnappa det lilla förnuft jag har och hålla det som gisslan för en kväll. Jag gjorde något som jag aldrig borde ha gjort. Som jag kommer få ångra för resten utav mitt liv.

Jag kommer alltid att vänta på dig för att komma tillbaka även om jag vet att du inte kommer att göra det. Jag kommer alltid vara glad över de stunder vi haft och kommer aldrig sluta glädjas åt att jag fick ha dig i mitt liv dessa år.

Förlåt.

En ängel tillbaka i himmelen

Att jag skulle känna en sådan sorg när du gav dig av hade jag aldrig trott. Att jag knappt pratat med dig på över 3 år trodde jag skulle underlätta men när jag satt där i kyrkan och insåg att det var du som låg där i kistan kändes det som om att det var igår jag i dinna armar och du viskade att du älskade mig. Tårarna jag fällt är oändliga. Alla ord jag hade sparat till dig får jag nu bära med mig tills vi möts i himmelen.

En resa för mycket

Bekräftelsen förvandlade mig ifrån en överlevare till ett offer. Jag gick från att vara stark till sårbar. Det som fick mig att stå på benen var hoppet. Ett hopp som krossades som en fluga emot vindrutan. Jag gick igenom allt detta förgäves för att återvända till en livssituation som om möjligt bara var ännu sämre. 

Och med detta vill jag säga att jag tamejfan borde ta in på psyke.