Alltid trott att det är kärleken jag är rädd för, vilket är sant. Men har kommit fram till att jag till och med är rädd för att finna någon som jag eventuellt skulle kunna bli kär i. Hjärtat slår i flera hundra kilometer i timmen och lite smått önskar jag att det ska slita sig ur mitt bröst. För om det nu är med hjärtat man älskar med vill jag inte ha det kvar. Vill inte bli kär, bara känna närhet. 

Bortom mina eviga kärleksproblem rullar livet på ganska bra. Börja äntligen på och känna att jag kan lägga allt bakom mig. Ingen konstig känsla som gnager i bakhuvudet. Att stå på egna ben är precis vad jag behöver. Även  om det resulterar i att jag har mer smutstvätt än man borde kunna åstadkomma och att diskbänken ser förjävlig ut.