Jag är den där glada tjejen, som alltid är sprallig och aldrig verkar ha större problem än att favoritdrickan är slut i drickautomaten. Men om sanningen ska fram har jag en resväska full av demoner. Jag pratar inte om dem, försöker hålla dem instängda och låtsas som ingenting. INGEN som finns i min närhet känner till dem. Vanligtvis är det inget problem. Det finns inte myckert min omgivning som påminner mig om dem längre, jag har lagt allt det bakom mig. Det är faktiskt sjukt hur livet kan förändras på så kort tid faktiskt. Inte mycket av det som var en del min vardag för 2 år sen är det nu. Både på gott och ont. 

 

Men ibland kan jag inte kontrollera demonerna, de vill komma ut en stund. Då vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag är inte direkt den som kan prata om mina problem. Jag vill inte att folk ska titta på mig och känna medlidande, sån är inte jag helt enkelt. Det är en av anledningarna till att prjoektet med boken jag skrev inte blev lika stort som jag tänkt. Jag skrev den, den ligger på hårddisken, men jag var rädd. Jag är fortfarande rädd för att folk ska känna till min historia. Känna medlidande. Jag vill inte vara hon som det är synd om, som folk tittar på och tänker "hon har vart med om mycket hon". 

 

Det känns fel att veta att inte ens den som står mig närmast känner till hela min historia. Mina olika demoner. Jag har faktiskt försökt men utan större framgång, han förstår inte. Och jag klandrar honom inte för det, det kan inte vara lätt att förstå. Ge den respons jag hoppats på. 

 

Mitt liv är bättre nu men jag lever alldeles för lite i nuet, eller visst, jag lever i nuet. Men jag tänker för mycket på framtiden. Känner att alla min drömmar och planer är så avlägsna medans jag inte ens vet om jag har någon framtid. Vad som helst kan hända. Jag har suttit där på kanten förut och det var inte många pesoner mellan min och himmlen. Skulle jag sitta där igen skulle jag ångra allt jag inte gjort. Att jag inte gråtit ut mina demoner och lämnat kvar dem bakom. Den där resväskan skulle följa med mig in i himlen. Men jag vet inte hur det skulle gå till. Jag vill så gärna bli av med dem. Jag har försökt men det går inte. Men jag ska inte vara rädd för att gråta, jag ska gråta tills demonerna har flyttat ur min resväska.