Fredag 1 Maj 15.29
2009-05-01 @ 15:50:28
Det är utsidan och ger insidan en chans.
Läste Thereses inlägg om utseende och det fick mig att tänka efter lite så jag tittade kikade runt lite på internet och då upptäckte jag en fond som kallas Campaign For Real Beauty. Fonden arbetar tillsammans Anorexi Bulimi Kontakt för att stärka självförtroendet hos unga kvinnor runt om i världen. Studier visar att mer än 50 % av alla kvinnor avskyr sin egen kropp. Att andelen kroppsfett hos modeller och skådespelerskor som avbildas i media är minst 10 % lägre än hos friska kvinnor. Att 6 av 10 flickor tror att de skulle vara lyckligare om de var smalare. Och att endast 19 % av tonårsflickor är överviktiga men hela 67 % tror att de behöver gå ner i vikt. När jag först läste den här statistiken kunde jag inte låta bli att fråga mig själv vilken sorts värld vi lever i när vi ska behöva känna sån press på vårt yttre att mer än 50 % av alla kvinnor känner avsky för sin egen kropp. Är inte det ett tecken på att det är dags för en förändring. Att det är dags att ändra på det ideal som media har gått ut med. Ett ideal som säger att ju smalare man är desto vackrare är man. Ett ideal som har påverkat oss något extremt. Det finns tusentals kvinnor i åldrarna 14 - 25 år runt om i världen som lider av ätstörningar. Som väljer att svälta sig själva på grund utav detta ideal. Som väljer att begå vad man skulle kunna kalla ett långsamt självmord. Anorexia och Bulimi är två sjukdomar som blir allt vanligare. Jag hade tänkt dela med mig lite av mina egna erfarenheter utav det här. För min del började det hela för ca ett år sen. Jag tappade självförtroende gradvis och det var antagligen mitt kassa självförtroende som gjorde att jag drabbades av anorexia. Det började med att sjukdomen tog över mitt psyke. Jag spenderade allt mer tid framför spegeln och allt oftare kom tårarna när jag såg på min kropp. Jag blev fullkomligt besatt utav vad vågen visade. Och vare sig den visade upp eller ner var jag missnöjd. Om den visade upp kunde jag inte hålla tårarna tillbaka eftersom att jag var så besviken på mig själv och om den visade ner kunde jag inte låta bli att vara besviken över att jag inte hade gått ner mer. Efter en tid började även sjukdomen ta fart fysiskt. Jag rasade i vikt extremt snabbt. Jag kunde se på vågen hur kilona rasade men i spegeln kunde jag inte se någon skillnad. Jag älskade att höra hur magen kurrade. Ljudet av den kurrande magen fick mig att känna mig stolt på något sätt. Men sen kom så klart den dagen då jag inte längre kunde dölja mina problem för omgivningen. Folk från alla håll försökte hjälpa mig men sanningen var den att jag inte kunde bli frisk förens jag accepterade det jag såg i spegeln. Och antagligen gjorde jag det eftersom jag en dag helt plötsligt hade kommit över mina problem. En dag var allt precis som vanligt. Jag vet inte riktigt hur det gick till men det var kanske överlevnadsinstinkten som tog över. För jag hade då kommit till en punk då jag hade att välja mellan att leva eller dö. Det här är i varje fall något som har ärrat mig för livet och som jag hoppas att ingen i min omgivning ska behöva vara med om. Mitt psyke kommer antagligen aldrig riktigt bli friskt från sjukdomen eftersom att jag fortfarande har kvar dom tankarna i huvudet men jag försöker att ignorera dom. Jag vill inte hamna i det helvetet ännu en gång. Och anledningen till allt detta var ett fallet självförtroende. Just därför tycker jag att det är viktigt att vi alla hjälps åt att ändra på det ideal som media har gått ut med. För att en dag kanske kunna leva utan all denna press på vårt yttre.
Läste Thereses inlägg om utseende och det fick mig att tänka efter lite så jag tittade kikade runt lite på internet och då upptäckte jag en fond som kallas Campaign For Real Beauty. Fonden arbetar tillsammans Anorexi Bulimi Kontakt för att stärka självförtroendet hos unga kvinnor runt om i världen. Studier visar att mer än 50 % av alla kvinnor avskyr sin egen kropp. Att andelen kroppsfett hos modeller och skådespelerskor som avbildas i media är minst 10 % lägre än hos friska kvinnor. Att 6 av 10 flickor tror att de skulle vara lyckligare om de var smalare. Och att endast 19 % av tonårsflickor är överviktiga men hela 67 % tror att de behöver gå ner i vikt. När jag först läste den här statistiken kunde jag inte låta bli att fråga mig själv vilken sorts värld vi lever i när vi ska behöva känna sån press på vårt yttre att mer än 50 % av alla kvinnor känner avsky för sin egen kropp. Är inte det ett tecken på att det är dags för en förändring. Att det är dags att ändra på det ideal som media har gått ut med. Ett ideal som säger att ju smalare man är desto vackrare är man. Ett ideal som har påverkat oss något extremt. Det finns tusentals kvinnor i åldrarna 14 - 25 år runt om i världen som lider av ätstörningar. Som väljer att svälta sig själva på grund utav detta ideal. Som väljer att begå vad man skulle kunna kalla ett långsamt självmord. Anorexia och Bulimi är två sjukdomar som blir allt vanligare. Jag hade tänkt dela med mig lite av mina egna erfarenheter utav det här. För min del började det hela för ca ett år sen. Jag tappade självförtroende gradvis och det var antagligen mitt kassa självförtroende som gjorde att jag drabbades av anorexia. Det började med att sjukdomen tog över mitt psyke. Jag spenderade allt mer tid framför spegeln och allt oftare kom tårarna när jag såg på min kropp. Jag blev fullkomligt besatt utav vad vågen visade. Och vare sig den visade upp eller ner var jag missnöjd. Om den visade upp kunde jag inte hålla tårarna tillbaka eftersom att jag var så besviken på mig själv och om den visade ner kunde jag inte låta bli att vara besviken över att jag inte hade gått ner mer. Efter en tid började även sjukdomen ta fart fysiskt. Jag rasade i vikt extremt snabbt. Jag kunde se på vågen hur kilona rasade men i spegeln kunde jag inte se någon skillnad. Jag älskade att höra hur magen kurrade. Ljudet av den kurrande magen fick mig att känna mig stolt på något sätt. Men sen kom så klart den dagen då jag inte längre kunde dölja mina problem för omgivningen. Folk från alla håll försökte hjälpa mig men sanningen var den att jag inte kunde bli frisk förens jag accepterade det jag såg i spegeln. Och antagligen gjorde jag det eftersom jag en dag helt plötsligt hade kommit över mina problem. En dag var allt precis som vanligt. Jag vet inte riktigt hur det gick till men det var kanske överlevnadsinstinkten som tog över. För jag hade då kommit till en punk då jag hade att välja mellan att leva eller dö. Det här är i varje fall något som har ärrat mig för livet och som jag hoppas att ingen i min omgivning ska behöva vara med om. Mitt psyke kommer antagligen aldrig riktigt bli friskt från sjukdomen eftersom att jag fortfarande har kvar dom tankarna i huvudet men jag försöker att ignorera dom. Jag vill inte hamna i det helvetet ännu en gång. Och anledningen till allt detta var ett fallet självförtroende. Just därför tycker jag att det är viktigt att vi alla hjälps åt att ändra på det ideal som media har gått ut med. För att en dag kanske kunna leva utan all denna press på vårt yttre.
/Annah
Kommentarer
Postat av: therese
Mycket bra skrivet och som du läst på min blogg så delar vi samma åsikt. Starkt av dig att dela med dig av dina egna erfarenheter.
Jag måste erkänna att mina fördomar sa mig att du var en blåst fjortis när du först kom från torsby, men tack vare ditt sätt att uttrycka dig både skriftligt och verbalt så visar du att du har en hel del under pannbenet :)
Postat av: AnnahBjör
Hehe tack, antar jag (: xD
Jo vi delar samma åsikt har jag märkt, och jag tror att det finns många fler som gör det. Bara fler kunde visa att dom delar den åsikten kanske man kunde gör något åt det (: /Annah
Postat av: emelierunnelid.
De där va riktigt bra skrivet skaru veta! :)<3
Postat av: Annah
Tack ! (:<3
Postat av: Annah
Tack ! (:<3
Trackback