Befinner mig milvis ifrån säkerheten och smakar försiktigt på ensamheten. Försöker finna något att känna igen mig i utan framgång. Att ägna dagarna åt att göra ingenting lämnar för mycket tid över till att tänka. Tror bestämt sagt att det börjat spöka inne på hjärnkontoret.

Ett utav spökena har jag bestämt mig för att döpa till The good guy, Mr G. Det är han som får mig att tro att jag faktiskt inte alls är rädd för att bli kär. Att mitt hjärta bankar alldeles utmärkt i takt med hans. Att det snart är dax för mig att möta min prins så att författaren av min livshistoria kan påbörja det lyckliga slutet.

Sen har vi The quy with the sense, Mr M. Spöket som säger åt mig att sluta tråna efter något jag aldrig kommer att få. Att jag måste sluta upp med mitt fåniga dagdrömmande. Att jag egentligen inte är kär i Honom utan bara någon twistad version som existerar i min skalle. Att jag har gått och blivit kär i själva kärleken.

Sammanfattning av mina hjärnspöken: Mr G är min aningen förvridna version av en verklig person. En version av honom som säger det jag trånar så febrilt efter att få höra Honom säga. Mr M är mitt förnuft som försöker säga åt mig att sluta upp med dumheterna och leva i den verkligen världen. Så med andra ord... Mr G = The Dream, Mr M = The Truth. 

Tänk om dessa vackra uttryck om kärlek som gör det enklare att se ljuset under våra stunder av psykiska svackor ändå inte bara var framtagna av livets optimister för att kunna krossas som en kackerlacka under ett par kilklackar av oss pessimister.