Det finns en pojke. Som jag börjar sakna samma minut som han går ut genom min dörr. Som får mig att bli så där löjligt svartsjuk för egentligen ingenting. Som säger att jag är speciell. Visst låter det som en riktigt guldklimp jag fått tag på? - Svaret är antagligen ja, men den här tjejen är söndertrasad inombords.

Jag blir helt skräckslagen när jag tänker på att bli kär. Man blir sårbar när man börjar älska. Och i 99,9% av fallen blir man sårad när man älskar. Och klarar jag det ? Antagligen inte.

Och sen har vi ju den andra pojken, han som fanns där först. Som inte får mig att känna mig lika sårbar. Som jag fortfarande känner mig ensam och stark med. Som jag längtar till då kärleken skrämmer slag på mig.

Dear lord, tell me - är ensam stark eller behöver jag en klippa i stormen ?