Har bestämt mig för att kalla pojken som bollar med mitt hjärta för Mr Perfect. Eftersom att han kan vara så jävla löjligt perfekt. Få mig att bara vilja leva i nuet och låta just den stunden jag befinner mig vara förevigt. Få mig att sakna honom innan han ens gått. - Fast ibland bedrar skenet. Han har brister, precis som alla andra. Brister är det som gör oss till människor.

Hans brister skrämmer slag på mig. Påminner mig allt för mycket om det förflutna och får prinsessagan i mitt huvud att sluta på ett helt annat sätt än "så levde dom lyckliga i alla sina dar". 

Någonting säger mig att jag borde överleva min rädsla och låta mig vara sårbar. Att jag faktiskt funnit något som skulle kunna vara äkta. Men jag har svårt för att lita på min egen magkänsla. Jag har så många gånger förut blivit kär i själva kärleken och inte personen.

Jag föredrar att varken säga ja eller nej. Vill bara leva bekymmerslöst i en suddig verklighet. Men jag kan inte leka med en annan människas känslor på det sättet. Måste bita i det sura äpplet och säga ja eller nej snart.

Men en stund till vill jag sväva omkring ovetande och bara njuta av närheten.