Första nätterna i säffle letade jag desperat efter något att känna mig tygg med. Jag hade ju lämnat min trygghet bakom mig. Men nu när jag återvänt "hem" och är på väg tillbaka till säffle så känner jag att det är där min trygghet numera finns.

Jag saknar att vakna upp bredvid min pojke. Hoppas på att ha honom bredvid mig inatt. Han skulle i varje fall försöka. Det verkar nästan som att han saknar mig lika mycket som jag saknar honom.

Ska jag vara ärlig känns det faktiskt aningen fel att kalla honom min pojke då jag inte är helt hans. För mig är han inte den enda. Även om jag önskar att han var.

Jag vill bara glömma bort den andra pojken och drunkna i hans kärlek men det är lättare sagt än gjort.