Min dumma hjärna lurar mig att allt är bra när någon försöker visa att de bryr sig och ge mig lite tid att prata ut. Jag försöker att ta hand om mig själv, göra något åt att jag känner mig så jädra eländig men jag måste erkänna att det inte går speciellt bra. Varje gång jag är ensam kommer ångesten, panikångest. Tar alkoholen som tröst, och visst funkar det för stunden men dagen efter har jag bara mer att sörja. Att jag aldrig ska lära mig.. Just nu känner jag för att gå under jorden. Trodde inte ens att man kunde göra bort sig så mycket, men jo då, Anna kan hon ! Nu ska jag gråta lite mer, det förtjänar jag