"Jag kämpar samtidigt som ingenting går. Ett steg framåt, två steg bakåt. Facit över rätt och fel tappade jag bort någonstans längs vägen. Jag står här och trampar, vet precis vart jag är på väg men kan inte hitta vägen. Det förflutna hinner ikapp mig och jag springer för livet. Men jag har för mycket som tynger mig. Jag ropar efter hjälp, dom hör mig, dom ser mig, men dom förstår mig inte."

För en gångs skull tog jag mod till och bad om hjälp, innan det var för sent. Och ooh ja, visst var jag illa där an! Mitt psyke mådde inte bra, inte alls. Men längre än så var det ingen som ville följa mig på vägen. Det konstaterades att jag var ett offer och sedan blev jag lämnad att nysta ut detta själv. Men jag kan inte. Jag kan inte nysta ut nystanet utan finna änden.