När jag var en liten flicka drömde jag att jag var en prinsessa. Att jag satt där i mitt slott och blickade ut över stjärnhimlen och väntade på den vita hästen. En vit häst som min prins skulle komma ridandes på och visa mig innebörden av att leva lyckliga i alla sina dagar. Jag trodde på sagorna och att evig kärlek faktiskt fanns. 

 

Åren gick och jag insåg att jag inte var någon prinsessa. Slottet byttes ut mot ett litet hus på Åsgatan. Den vita hästen byttes ut mot en cykel. Men jag slutade aldrig drömma. Jag trodde fortfarande på evig kärlek. Jag tänkte fortfarande att snart skulle den dagen komma. Jag skulle få bli precis lika lycklig som i sagorna. 

 

Åren fortsatte att gå och jag insåg att jag inte var vacker. Jag insåg att livet inte alltid är som en saga. Att det bara är prinsessorna som får chansen att pussa en groda som kan bli en prins, inte flickor som jag. Att den fula ankungen inte alltid blir en svan. 

 

Sen kom den dagen som jag hade slutat drömma om för länge sen. Jag satt inte i ett slott och blickade ut över stjärnorna, det var inte heller en vit häst. Det var en stenmur på torget och en mattsvart mercedes. Men han kom, min prins. Och jag blev kär, jag började tro på sagorna igen.

 

Jag gav honom min hand, mitt hjärta, min kärlek men sagan hade inget lyckligt slut. Den eviga kärleken slutade i tårar och han försvann med en bit av mitt hjärta jag aldrig fick tillbaka. När tårarna väl torkat gav jag mig ut med mitt trasiga hjärta i hopp om att finna en groda att kyssa. 

 

Jag har sen den dagen kysst många grodor men än idag står jag här utan min prins. En del fick även dom en bit av mitt hjärta som de trasade sönder och som jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag har nu bara en liten bit kvar som jag håller fast i för glatta livet. Jag har gömt den, sopat igen spåren och brännt kartan. Jag har tappat hoppet, jag vågar inte längre älska. Men vem vågar tro på den eviga kärleken när den bevisat motsatsen så många gånger?