Söndag 31 Oktober 18.32
Ida har nyss anlänt till våra vackra skogar :) Och nu försöker hon få mig och äta choklad och jag kan helt enkelt inte motså sånna godsaker. Så, annah and ida are going fat !
Söndag 31 Oktober 15.21
Blivit en hel del prat dom senaste dagarna och det kommer antagligen bli mer. Eller jag vet att det blir mer. En jävla massa mer.
Så fort jag pratar med någon kan jag inte låta bli och tänka "så jävla synd är det faktiskt inte om mig". Men dom säger att anledningen till att jag tänker så är att jag är en "överlevare"? Att jag gör allt för att skydda mig själv. Att det "egentligen är synd om mig".
Själv har jag ingen aning om vad jag ska säga när folk säger så. Men samtdigt finns det folk som står på den andra sidan och säger att jag borde ha förståelse. Och då har jag inte heller en jävla aning om vad jag ska säga.
Förvirring till max säger jag bara !
Fredag 29 Oktober 22.42
Efter att ha publicerat ilägget neda så kände jag en jävla lättnad. Samtidigt som jag kände en jävla oroa för vad det kommer leda till. Samtidigt som jag kände att jag ville lätta mitt sinne ännu mer. Berätta hela min historia...
Jag tänker tillbaka och försöker minnas när det hela började. Jag har vaga minnen ifrån min barndomstid men jag kan inte vara säker på om dom faktiskt stämmer. Det kanske är min fantasi som spelar mig ett sprat ? Jag kommer i alla fall ihåg att jag alltid var så rädd för min pappa när jag var liten och hade gjort något dumt. Jag vet inte om det var för att han alltid vart så arg eller för att det minne jag har faktiskt stämmer.
Det jag har ett vagt minne av är att när vi gjort något dumt brukade han först dra mig i örat till soffan. Att han drog mig i öronen ibland det är jag säker på. Även ibland i håret. Sen satte han sig i den lilla soffan vid armstödet. La mig över knät och gav mig smisk. Om det stämmer vet jag inte riktigt. Men det är scener jag har i mitt huvud som ser ut så här. Att jag fick smisk hände inte alltid men det var ofta jag blev dragen i örat eller håret. Det är det jag kommer ihåg från min barndom.
Sen när jag flyttade hit var det inga problem. Inte till en början i alla fall. Men sen, en kväll, januari eller februari slog han mig igen. Det var runt 12 på kvällen och vi hade börjat bråka. En käfrsmäll var det. Han kom faktiskt och bad om ursäkt för det senare men när jag sa att jag inte skulle förlåta honom så enkelt var han oerhört arg. Slog mig igen och gick därifrån. Det där med en käftsmäll när han blivit för arg eller att han buttat mig eller en massa annan skit har jag säkert ett 20-tal berättelser om. Men orkar inte dra dom.
Ett minne som sitter ganska djupt inom mig och som får mig och hysa agg arenda gång var det sms jag fick där han beskriv sitt val av bestraffning. "En lätt touch för att visa vem som bestämmer". En lätt touch är ordagrant citerat. Dom orden sitter djupt ristade i mig. Orden efter det vet jag inte om dom är exakta på ett ungefär.
Har även fått vetat att slagen inte var anmälda. Utan bara min situation men även dom kommer bli det inom kort. Nu har jag tagigt steget och vi får se vilken väg det ledde mig in på...
Fredag 29 Oktober 22.21
Jag vet inte ens varför jag skriver det här inlägget. Kanske för att jag förlorat den enda person som jag kände att jag kunde prata med det om? Eller kanske är det här det rop på hjälp som jag aldrig vågat släppa ut ? Om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning. I skrivande stund vet jag inte ens om jag kommer publicera det här inlägget.
Som ni läste i underrubriken så blir jag slagen av min pappa. Och vad ska man säga om det ? Det här kommer låta helt sjukt men... Jag har typ blivit "van". Jag regarer inte ens på det längre. Jag vet att det låter jävligt illa men så himla illa är det faktiskt inte. Det är ingen direkt misshandel. Och det är inte regelbundet. Men det är sånt man minns. Det är mer än käftsmäll då och då (han tror själv inte att det är hårt tror jag men i ursinnet tappar han nog förmågan att inse kraften). Att jag blit inbuttad i en vägg eller liknande. En gång har han även haft sönder tröjan jag hade på mig...
Själv tycker jag inte att det är så jävla illa. Inget och gå vidare med. Men samtidigt om jag ska tänka mig in i en annans perspektiv skulle jag säga till dom och anmäla direkt ! Och jag har även hört att andra har anmält det som hänt. Inte slagen men att jag inte har det bra hemma. Att det bråkas mycket och liknande. Antagligen kommer det här inlägget leda till en anmälan ifrån något håll. Men ja, det här kanske är det rop på hjälp jag burit på alldeles för länge. För sanningen är den att det är jävligt jobbigt. Och ännu jobbigare utan dig.
Fan vad patetisk jag känner mig nu...
Torsdag 29 Oktober 00.09
Ett citat taget ifrån en viss storbloggare och jag kan inte låta bli och skratta åt det hela. vissa är verkligen blåsta...
Torsdag 28 Oktober 23.59
Jag gjorde det !
Jag gick ut och hämta matte pärmen och hittade ett nog icke intressant tvprogram för att kunna göra matte till det. Så nu har jag gjort i stort sett ett kapitel ! :)
Torsdag 28 Oktober 21.56
Jag tror det här med och blogga är aningen beroendeframkallande. Eller så är det jag som har alldeles för mycket fritid. Funderar på och gå ut och hämta väskan pga två anledningar...
- tror min parfym kommer vara ganska frusen till morgonen om den ligger i traktorn hela natten
- jag känner att jag verkligen borde göra matten
Efter att ha läst den sista anledning tänker säkert många "är du dum eller? du har ju fan i stort sett klar med 9;ans matte. vad fan ska du sitta hemma och slita med det för?". Och ja, jag tycker också att det är ganska ologiskt. Men jag känner att jag bara vill bli klar med skiten. Helst tänta (stavning?) av A-kursen också. Vill har så lite som möjligt och tänka på när jag börjar gymnasiet. Och det är grymt mycket matte på nv...
troligen kommer jag inte gå ut och hämta väskan vilket kommer resultera i att jag får en ångestattack och min parfym kommer vara djupfryst.
Torsdag 28 Oktober 21.25
Dancing in the dark!
Dagen spenderades i torsby i dansens anda tänkte jag skriva men sen kom jag på att vi bara var i torsby i en timme. Dagen började i varje fall med att jag försov mig, ovanligt va ?:D Aningen sent anlände jag till skolan och genom led 15 minuter matte och en franska lektion.
Eller ja, under franskan led jag faktiskt inte. Annika, våran lärare i franska är kick ass ! Hon är grym :) Förut hatade jag verkligen franska och övervägde alla möjligheter att komma där ifrån men nu, tro det eller ej, tycker jag faktiskt att det är kul ! Kommer nog plåga henne med mail och likanden på gymnasiet...
Sedan var det och spendera en underbar timme i en mini-buss-bil men mina amigos sandra mikaela david petter och så maria (petters mamma). Sen vart det en intensiv danstimme och hemresa. För er som är intresserade har jag gjort en lista över vad vi ägnade oss åt i bilen...
- drack cola
- smaskade onödigt mycket med tuggumin
- skratta så vi grina
- peta in plastbitar i örona... hm mikaela ?
- rapa i örat (payback time bitch!)
- dunka disneylåtar
- prata om gymnaiset
- prata om ett vitrinskåp
Som ni ser så kan man hinna med en hel del på 2 timmar i en mini-buss-bil. Btw, äre någon som läser mina inlägg? För då kan ni väl skriva en liten kommentar så att jag vet att ni finns där ?:D
P.S jag vet att jag låter som en liten fjortis som är i grymt stort behov av kommentarer. Och jag har faktiskt inga bra argument och försvara mig med men jag hoppas att ni inte ser det så...
Onsdag 27 Oktober 23.01
Min filosofiska sida.
Jag vet att fjortisbloggar stilen är den som drar läsare. Och jag har annvänt mig av den bara för att locka läsare endast faktiskt. Men saken är den att jag föredrar och skriva lite djupare inlägg och inte bara en massa meningslöst svammel. Jag vill skriva om mina drömma och mål och vilka vägar jag ritar ut på min livskarta.
Jag gillar och argumentera för mina ståndpunkter och diskutera med andra. Jag är tamejfan en ganska djup och filsofisk person egentligen. En dag i min skalle du...
Nu ska jag faktiskt ta och checka lite angående föreningen greenpeace. Kanske ett sätt och komma närmare mina mål?
Söndag 24 Oktober 22.31
Börjar och känna pressen nu. Att det faktiskt är dags och välja vad jag ska gå på gymnasiet. Och det faktum att jag är tvungen och välja ganska snart (pga matteböcker) är verkligen inte lätt ! Jag har alltid haft lätt för mig och lära. Jag har aldrig behövt försöka under skolåren men nu iår har jag bestämt mig för att jag ska det. Jag ska inte behöva sitta där och tänka att saker och ting inte kommer bli som jag vill bara för att jag inte la ner mig i skolan när jag faktiskt skulle kunnat.
Man kan i stort sett säga att jag varit bra på det mesta jag tagigt mig an. Jag är estetiskt lagd och har näst intill fotografiskt minne. Men att vara bra på mycket känns ganska meningslöst och man inte har något som man brinner för. Musiken var en passion men när jag insåg att det aldrig skulle leda till en framtid slocknade intresset. Och nu står jag här, helt jävla förvirrad och har inte en aning om vad jag vill
Men det finns en sak som jag vill. Jag vill kämpa för en bättre värld. Där samhället börjar inse att en människa inte är sämre bara för att den inte är som en själv. Jag skulle vilja föreläsa om människors rättigheter. Jag skulle vilja hjälpa andra som har det svårt att våga ta steget eftersom att jag tror jag skulle vara kapabel till det i och med all skit jag gått igenom. Som sagt, jag skulle vilja hjälpa världen !
Men det finns väl inget jag-vill-göra-världen-till-en-bättre-plats-program ?
Lördag 9 Oktober 16.41
Tänkte skriva om något icke-depprimerat men det gick inte så bra...
Ligger i sängen och har väl gjort det i stort sett hela dagen. Varför? Ingen aning faktiskt. Funderar faktiskt på och gå ut och typ... springa? Men har skorna på skolan och dom skulle faktiskt vara ganska bra och ha. Så det blir det nog antagligen inget med.
Jag önskar att jag hade styrkan och modet att göra allt det jag ligger och funderar på dagarna i ända. Allt skulle bli så mycket enklare då. Nej fan, vet inte vad jag ska ta mig till med...
Onsdag 6 Oktober 23.49
Måsta helt enkelt prata ut . Långt inlägg men dom som läser hela är guld värda (L)
Sanningen är den att jag mår åt helvetes dåligt. Varenda jävla dag går jag omkring och har ångest, saknar det som varit och oroar mig för det som kommer. Nu tycker ni säkert att jag bara är någon stackars (förstå ironin) liten flicka som egentligen borde vara nöjd med sitt liv för allt är frid och fröjd. Visserligen har jag det bättre än många andra men inte fan har jag det bra. Alla dagar som jag varit sjuk har jag egentligen inte bara gått ur sängen för att jag inte har haft krafterna. Jag är en person som helt enkelt inte kan visa känslor utan alltid spelar en roll som alltid ler inför människor men nu känner jag att jag måste prata ut men jag klarar det inte i det verkliga livet. Så mogen som man är så tar man det i bloggen...
Min hemsituation börjar ju bli ganska offentlig. Och jag vet verkligen inte hur jag ska reagera på det. Jag är van och "leva i det tysta" när det kommer till sånna saker. Så när folk nämner det vill jag helst prata om något annat. Egentligen vill jag ha en lösning på problemen, för jag orkar verkligen inte ha det så här något mer. Men samtidigt vet jag att det inte finns så många lösningar. Och att få en ändring på det hela kommer inte fungera så därför kommer antagligen en flytt bli enda alternativet. Men att flytta tillbaka till mamma, jag flyttade ju hit för att flytta ifrån problemen ? Det hela känns som att välja emellen pest eller kolera. Att varenda dag bråka med en person som bara inte kan föra en normal diskussion utan måste stå på tåspetsarna blodröd i annsiktet, skrika av hela sin kraft och peka en rakt upp i ansiktet är inte heller något som jag orkar med. Sen finns det ju en del till som dom närmaste vet om, och antagligen några till som jag inte vill ta i bloggen.
Samtidigt har jag intsett en jävla massa om mig själv den senaste tiden. Till exempel att...
- Jag har grymt låg självkänsla.
- Jag står inte på mig själv.
- Jag anser att när saker och ting går åt helvete får jag helt enkelt bara vad jag förtjänar.
- Jag har verkligen ingen aning om vad en familj egentligen är.
Kan börja med att berätta lite om min låga självkänsla. Nu kommer säkert en massa tänka att jag är en jävla bitch som tycker att jag är så jävla snygg och allt men så är det verkligen inte. Men grejen är den att om jag börjar "hålla på" med en kille så kan jag inte låta bli och tänka att han bara vill ha sex och inget mer. Så när en kille är på tänker jag lätt att jag bara ska få det överstökat. Jag försöker och stå på mig själv men när jag har en svacka så brukar det inte gå så bra. Då kan den där lilla bekräftelsen kännas jävligt bra helt enkelt. Nu tycker väl hälften av dom som läst det här att jag är någon jävla hora men ja...
Och sen det faktum att jag inte vet hur en riktigt familj är. Jag har aldrig kunnat säga att jag älskar varken min mamma eller pappa. Och krama något utav dom känns bara fel. Jag har verkligen aning om hur en familj ska vara. Så när jag ser andra med sina familjer så börjar jag undra varför inte jag har haft det så. Varför kommer inte jag ihåg att vi någonsing gjort något som en familj ? Varför är det enda jag kommer ihåg från familjedelen av min uppväxt en jävla massa bråk och skrikande ?
Nej, jag mår piss egentligen. Det finns en jävla massa mer men känns inte som att det är någon ide och skriva det här. Som att någon ens bryr sig om det jag redan skrivit ?
-