Första nätterna i säffle letade jag desperat efter något att känna mig tygg med. Jag hade ju lämnat min trygghet bakom mig. Men nu när jag återvänt "hem" och är på väg tillbaka till säffle så känner jag att det är där min trygghet numera finns.

Jag saknar att vakna upp bredvid min pojke. Hoppas på att ha honom bredvid mig inatt. Han skulle i varje fall försöka. Det verkar nästan som att han saknar mig lika mycket som jag saknar honom.

Ska jag vara ärlig känns det faktiskt aningen fel att kalla honom min pojke då jag inte är helt hans. För mig är han inte den enda. Även om jag önskar att han var.

Jag vill bara glömma bort den andra pojken och drunkna i hans kärlek men det är lättare sagt än gjort.

Jag är så förbannat trött på alla dessa falska människor. Alla dom som inte står på sig, som följer strömmen och struntar i sina egna åsikter. Alla som beter sig så där äckligt omoget.

Nya kontakter och nytt umgänge kom vid precis rätt tillfälle !

Har bestämt mig för att kalla pojken som bollar med mitt hjärta för Mr Perfect. Eftersom att han kan vara så jävla löjligt perfekt. Få mig att bara vilja leva i nuet och låta just den stunden jag befinner mig vara förevigt. Få mig att sakna honom innan han ens gått. - Fast ibland bedrar skenet. Han har brister, precis som alla andra. Brister är det som gör oss till människor.

Hans brister skrämmer slag på mig. Påminner mig allt för mycket om det förflutna och får prinsessagan i mitt huvud att sluta på ett helt annat sätt än "så levde dom lyckliga i alla sina dar". 

Någonting säger mig att jag borde överleva min rädsla och låta mig vara sårbar. Att jag faktiskt funnit något som skulle kunna vara äkta. Men jag har svårt för att lita på min egen magkänsla. Jag har så många gånger förut blivit kär i själva kärleken och inte personen.

Jag föredrar att varken säga ja eller nej. Vill bara leva bekymmerslöst i en suddig verklighet. Men jag kan inte leka med en annan människas känslor på det sättet. Måste bita i det sura äpplet och säga ja eller nej snart.

Men en stund till vill jag sväva omkring ovetande och bara njuta av närheten.

Det finns en pojke. Som jag börjar sakna samma minut som han går ut genom min dörr. Som får mig att bli så där löjligt svartsjuk för egentligen ingenting. Som säger att jag är speciell. Visst låter det som en riktigt guldklimp jag fått tag på? - Svaret är antagligen ja, men den här tjejen är söndertrasad inombords.

Jag blir helt skräckslagen när jag tänker på att bli kär. Man blir sårbar när man börjar älska. Och i 99,9% av fallen blir man sårad när man älskar. Och klarar jag det ? Antagligen inte.

Och sen har vi ju den andra pojken, han som fanns där först. Som inte får mig att känna mig lika sårbar. Som jag fortfarande känner mig ensam och stark med. Som jag längtar till då kärleken skrämmer slag på mig.

Dear lord, tell me - är ensam stark eller behöver jag en klippa i stormen ?