Håll mig hårt
2014-07-25 @ 05:07:00
Håll mig hårt och låt dom inte komma mig närmre. Alla spöken ifrån det förflutna som börjar komma ikapp mig ännu en gång. Dom som jag sprungit ifrån så många gånger tidigare. Men just nu orkar jag inte springa mer. Så snälla, håll mig hårt och låt dem inte komma närmare. Jag måste stanna upp och hämta andan. Jag lovar att fortsätta kämpa men jag behöver en kväll undan verkligheten i din trygga famn. Känna dina armar runt mig. Din varma andedräkt i nacken. Känna mig lycklig. Jag vet att när morgondagen gryr är allt över. Vi skapar en vacker illusion av kärleken för en natt men mer än så kommer det aldrig bli. Det kanske är bäst så, försöker jag i vart fall intala mig själv. Jag vågar ändå inte älska. Jag är inte redo. Men bara för ikväll, snälla, håll mig hårt.
Kär i kärleken
2014-02-24 @ 00:53:52
En gång för länge sedan fanns det en prinsessa. Hon hade allt vad man kunde tänka sig och ingen kunde tro annat än att prinsessan levde lycklig. Dock kände hon sig ensam så hon gav sig av för att hitta sin prins. En fe berättade för henne att om hon kysste en groda, blundade och verkligen vågade önska, skulle denne förvandlas till en prins. Prinsessan kysste grodan och framför henne stod hennes prins. Vad den goda fen glömde berätta var att om kyssen inte ledde till äkta kärlek skulle förtrollningen brytas och hennes vackra prins skulle förbli, inget mer, än ännu en groda.
Jag försöker intala mig själv att jag förälskade mig i kärleken. Att han bara var en del av mitt tappra försök att hitta den sista lilla söndertrasade biten av mitt hjärta. Att det var själva illusionen av kärlek som fick det att pirra till i magen och inte hans armar runt mig. Att det var ensamheten som fick mig att känna saknad och inte tomrummet han lämnade. Att det var själva kärleken jag förälskade mig i och inte honom. Att jag var redo att kasta mig ut i världen, redo att älska. Inte redo att kasta mig i hans famn. Förälskade jag mig i kärleken eller hans varma famn?
Ingen prinsessa
2013-10-01 @ 00:40:00
När jag var en liten flicka drömde jag att jag var en prinsessa. Att jag satt där i mitt slott och blickade ut över stjärnhimlen och väntade på den vita hästen. En vit häst som min prins skulle komma ridandes på och visa mig innebörden av att leva lyckliga i alla sina dagar. Jag trodde på sagorna och att evig kärlek faktiskt fanns.
Åren gick och jag insåg att jag inte var någon prinsessa. Slottet byttes ut mot ett litet hus på Åsgatan. Den vita hästen byttes ut mot en cykel. Men jag slutade aldrig drömma. Jag trodde fortfarande på evig kärlek. Jag tänkte fortfarande att snart skulle den dagen komma. Jag skulle få bli precis lika lycklig som i sagorna.
Åren fortsatte att gå och jag insåg att jag inte var vacker. Jag insåg att livet inte alltid är som en saga. Att det bara är prinsessorna som får chansen att pussa en groda som kan bli en prins, inte flickor som jag. Att den fula ankungen inte alltid blir en svan.
Sen kom den dagen som jag hade slutat drömma om för länge sen. Jag satt inte i ett slott och blickade ut över stjärnorna, det var inte heller en vit häst. Det var en stenmur på torget och en mattsvart mercedes. Men han kom, min prins. Och jag blev kär, jag började tro på sagorna igen.
Jag gav honom min hand, mitt hjärta, min kärlek men sagan hade inget lyckligt slut. Den eviga kärleken slutade i tårar och han försvann med en bit av mitt hjärta jag aldrig fick tillbaka. När tårarna väl torkat gav jag mig ut med mitt trasiga hjärta i hopp om att finna en groda att kyssa.
Jag har sen den dagen kysst många grodor men än idag står jag här utan min prins. En del fick även dom en bit av mitt hjärta som de trasade sönder och som jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag har nu bara en liten bit kvar som jag håller fast i för glatta livet. Jag har gömt den, sopat igen spåren och brännt kartan. Jag har tappat hoppet, jag vågar inte längre älska. Men vem vågar tro på den eviga kärleken när den bevisat motsatsen så många gånger?
Young wild and completly lost
2013-02-26 @ 19:52:18
"Jag kämpar samtidigt som ingenting går. Ett steg framåt, två steg bakåt. Facit över rätt och fel tappade jag bort någonstans längs vägen. Jag står här och trampar, vet precis vart jag är på väg men kan inte hitta vägen. Det förflutna hinner ikapp mig och jag springer för livet. Men jag har för mycket som tynger mig. Jag ropar efter hjälp, dom hör mig, dom ser mig, men dom förstår mig inte."
För en gångs skull tog jag mod till och bad om hjälp, innan det var för sent. Och ooh ja, visst var jag illa där an! Mitt psyke mådde inte bra, inte alls. Men längre än så var det ingen som ville följa mig på vägen. Det konstaterades att jag var ett offer och sedan blev jag lämnad att nysta ut detta själv. Men jag kan inte. Jag kan inte nysta ut nystanet utan finna änden.
För en gångs skull tog jag mod till och bad om hjälp, innan det var för sent. Och ooh ja, visst var jag illa där an! Mitt psyke mådde inte bra, inte alls. Men längre än så var det ingen som ville följa mig på vägen. Det konstaterades att jag var ett offer och sedan blev jag lämnad att nysta ut detta själv. Men jag kan inte. Jag kan inte nysta ut nystanet utan finna änden.
Långa nätter
2013-02-08 @ 02:18:43
I ärlighetens namn så har jag saknat lite att blogga, nästan så att jag funderar på att börja med det igen. Få ut alla tankar som snurrar runt i huvudet på just mig, anna sofia magdalena björ. Uppdatera omvärlden om mitt oerhört intressanta liv och mina djupa filosofiska tankar.
Hur är det nu för tiden då? Jo, det rullar på. För tillfället lite trögare än vanligt. Bryter ihop var och varannan dag och undrar hur fan jag hamnade i den här jädra röran. Sitter ena stunden och tänker "varför måste man bli känslomässigt involverad och binda upp sig, kan man inte bara träffa någon och ha roligt tillsammans?" för att i nästa övergå till "buhuhuhu jag klarar inte vara ensam något mer, jag kommer dö ensam med min katt och aldrig mer få känna en annan människas närhet, buhuhuh." Men nog om min psykiska ohälsa, point made.
För övrigt så är jag nu mera bosatt i säffle där jag bor tillsammans med min katt i vad jag skulle beskriva som en skolåda med kök ungefär. Inte allt för mycket att hänga i julgranen. Mitt hem mår ungefär som jag mår, kaos.
Men hur går det med skolan då anna, du som alltid varit en sådan stjärnelev? svaret på den frågan är käpprakt åt helvete. Transport går fin fint men resterande, njaaaaaaaa.
Där hade vi alltså en liten update för vad anna björ har för sig om dagarna nu för tiden. I vilken riktning hennes liv gått (neeeeeråt) osv.
Hur är det nu för tiden då? Jo, det rullar på. För tillfället lite trögare än vanligt. Bryter ihop var och varannan dag och undrar hur fan jag hamnade i den här jädra röran. Sitter ena stunden och tänker "varför måste man bli känslomässigt involverad och binda upp sig, kan man inte bara träffa någon och ha roligt tillsammans?" för att i nästa övergå till "buhuhuhu jag klarar inte vara ensam något mer, jag kommer dö ensam med min katt och aldrig mer få känna en annan människas närhet, buhuhuh." Men nog om min psykiska ohälsa, point made.
För övrigt så är jag nu mera bosatt i säffle där jag bor tillsammans med min katt i vad jag skulle beskriva som en skolåda med kök ungefär. Inte allt för mycket att hänga i julgranen. Mitt hem mår ungefär som jag mår, kaos.
Men hur går det med skolan då anna, du som alltid varit en sådan stjärnelev? svaret på den frågan är käpprakt åt helvete. Transport går fin fint men resterande, njaaaaaaaa.
Där hade vi alltså en liten update för vad anna björ har för sig om dagarna nu för tiden. I vilken riktning hennes liv gått (neeeeeråt) osv.
Ibland måste man avsluta något för att påbörja något bättre !
2012-11-25 @ 19:21:55
Jag gjorde kaos med allt det jag kallade mitt liv, rev ut det som ett gammalt kök och snickrade ihop något nytt och bättre. Jag hamrade mig på tummen ett par gånger där och även om det gjorde ont så klarade jag av det. Just nu känns det faktiskt riktigt bra. Jag och mitt nya kök.
Alkohol och tårar
2012-11-04 @ 20:48:06
Min dumma hjärna lurar mig att allt är bra när någon försöker visa att de bryr sig och ge mig lite tid att prata ut. Jag försöker att ta hand om mig själv, göra något åt att jag känner mig så jädra eländig men jag måste erkänna att det inte går speciellt bra. Varje gång jag är ensam kommer ångesten, panikångest. Tar alkoholen som tröst, och visst funkar det för stunden men dagen efter har jag bara mer att sörja. Att jag aldrig ska lära mig.. Just nu känner jag för att gå under jorden. Trodde inte ens att man kunde göra bort sig så mycket, men jo då, Anna kan hon ! Nu ska jag gråta lite mer, det förtjänar jag
Mod
2012-10-25 @ 18:29:30
Fick en svenska uppgift som går ut på att jag ska göra ett föredrag om mod. Först tänkte jag "kan man verkligen göra ett föredrag om det här?!". Jag kunde verkligen inte förstå hur det skulle gå till. Det finns väl inte mycket att säga om det. Men det gör det verkligen. Jag förknippar det direkt till kärlek och ett litet uttryck som jag efter stor eftertanke kommit fram till "det krävs mod för att våga älska men ännu större mod för att sluta älska ". Och det ligger verkligen sanning bakom det uttrycket. Hur modig är egentligen jag ?
En resväska full av demoner.
2012-10-03 @ 18:56:47
Jag är den där glada tjejen, som alltid är sprallig och aldrig verkar ha större problem än att favoritdrickan är slut i drickautomaten. Men om sanningen ska fram har jag en resväska full av demoner. Jag pratar inte om dem, försöker hålla dem instängda och låtsas som ingenting. INGEN som finns i min närhet känner till dem. Vanligtvis är det inget problem. Det finns inte myckert min omgivning som påminner mig om dem längre, jag har lagt allt det bakom mig. Det är faktiskt sjukt hur livet kan förändras på så kort tid faktiskt. Inte mycket av det som var en del min vardag för 2 år sen är det nu. Både på gott och ont.
Men ibland kan jag inte kontrollera demonerna, de vill komma ut en stund. Då vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag är inte direkt den som kan prata om mina problem. Jag vill inte att folk ska titta på mig och känna medlidande, sån är inte jag helt enkelt. Det är en av anledningarna till att prjoektet med boken jag skrev inte blev lika stort som jag tänkt. Jag skrev den, den ligger på hårddisken, men jag var rädd. Jag är fortfarande rädd för att folk ska känna till min historia. Känna medlidande. Jag vill inte vara hon som det är synd om, som folk tittar på och tänker "hon har vart med om mycket hon".
Det känns fel att veta att inte ens den som står mig närmast känner till hela min historia. Mina olika demoner. Jag har faktiskt försökt men utan större framgång, han förstår inte. Och jag klandrar honom inte för det, det kan inte vara lätt att förstå. Ge den respons jag hoppats på.
Mitt liv är bättre nu men jag lever alldeles för lite i nuet, eller visst, jag lever i nuet. Men jag tänker för mycket på framtiden. Känner att alla min drömmar och planer är så avlägsna medans jag inte ens vet om jag har någon framtid. Vad som helst kan hända. Jag har suttit där på kanten förut och det var inte många pesoner mellan min och himmlen. Skulle jag sitta där igen skulle jag ångra allt jag inte gjort. Att jag inte gråtit ut mina demoner och lämnat kvar dem bakom. Den där resväskan skulle följa med mig in i himlen. Men jag vet inte hur det skulle gå till. Jag vill så gärna bli av med dem. Jag har försökt men det går inte. Men jag ska inte vara rädd för att gråta, jag ska gråta tills demonerna har flyttat ur min resväska.
FML
2011-11-15 @ 16:05:53
Oroskänslar ligger och gnager i bakhuvudet som aldrig förr. Jag njuter av mina val lika mycket som jag ångrar dem. Ska jag göra en u-sväng här i livet och bege mig tillbaka till ruta 1 är det nu eller aldrig. Jag har inte mycket tid kvar. Men tänk om jag öppnar upp mig, lägger upp alla korten på borden och då inser att jag aldrig skulle gjort den där u-svängen ? Att den skadar mer än den gör nytta.
Jag har ingen att vända mig till. Jag låter tankarna snurra runt i skallen och en explosion närmar sig.
Påväg till min nya trygghet
2011-09-11 @ 18:13:41
Första nätterna i säffle letade jag desperat efter något att känna mig tygg med. Jag hade ju lämnat min trygghet bakom mig. Men nu när jag återvänt "hem" och är på väg tillbaka till säffle så känner jag att det är där min trygghet numera finns.
Jag saknar att vakna upp bredvid min pojke. Hoppas på att ha honom bredvid mig inatt. Han skulle i varje fall försöka. Det verkar nästan som att han saknar mig lika mycket som jag saknar honom.
Ska jag vara ärlig känns det faktiskt aningen fel att kalla honom min pojke då jag inte är helt hans. För mig är han inte den enda. Även om jag önskar att han var.
Jag vill bara glömma bort den andra pojken och drunkna i hans kärlek men det är lättare sagt än gjort.
Åh herre min gud
2011-09-11 @ 00:16:40
Jag är så förbannat trött på alla dessa falska människor. Alla dom som inte står på sig, som följer strömmen och struntar i sina egna åsikter. Alla som beter sig så där äckligt omoget.
Nya kontakter och nytt umgänge kom vid precis rätt tillfälle !
Mr Perfect
2011-09-08 @ 19:45:25
Har bestämt mig för att kalla pojken som bollar med mitt hjärta för Mr Perfect. Eftersom att han kan vara så jävla löjligt perfekt. Få mig att bara vilja leva i nuet och låta just den stunden jag befinner mig vara förevigt. Få mig att sakna honom innan han ens gått. - Fast ibland bedrar skenet. Han har brister, precis som alla andra. Brister är det som gör oss till människor.
Hans brister skrämmer slag på mig. Påminner mig allt för mycket om det förflutna och får prinsessagan i mitt huvud att sluta på ett helt annat sätt än "så levde dom lyckliga i alla sina dar".
Någonting säger mig att jag borde överleva min rädsla och låta mig vara sårbar. Att jag faktiskt funnit något som skulle kunna vara äkta. Men jag har svårt för att lita på min egen magkänsla. Jag har så många gånger förut blivit kär i själva kärleken och inte personen.
Jag föredrar att varken säga ja eller nej. Vill bara leva bekymmerslöst i en suddig verklighet. Men jag kan inte leka med en annan människas känslor på det sättet. Måste bita i det sura äpplet och säga ja eller nej snart.
Men en stund till vill jag sväva omkring ovetande och bara njuta av närheten.
Du är det vackraste jag vet, eller?
2011-09-06 @ 17:17:54
Det finns en pojke. Som jag börjar sakna samma minut som han går ut genom min dörr. Som får mig att bli så där löjligt svartsjuk för egentligen ingenting. Som säger att jag är speciell. Visst låter det som en riktigt guldklimp jag fått tag på? - Svaret är antagligen ja, men den här tjejen är söndertrasad inombords.
Jag blir helt skräckslagen när jag tänker på att bli kär. Man blir sårbar när man börjar älska. Och i 99,9% av fallen blir man sårad när man älskar. Och klarar jag det ? Antagligen inte.
Och sen har vi ju den andra pojken, han som fanns där först. Som inte får mig att känna mig lika sårbar. Som jag fortfarande känner mig ensam och stark med. Som jag längtar till då kärleken skrämmer slag på mig.
Dear lord, tell me - är ensam stark eller behöver jag en klippa i stormen ?
Liten rädd tjej.
2011-09-01 @ 18:47:41
Alltid trott att det är kärleken jag är rädd för, vilket är sant. Men har kommit fram till att jag till och med är rädd för att finna någon som jag eventuellt skulle kunna bli kär i. Hjärtat slår i flera hundra kilometer i timmen och lite smått önskar jag att det ska slita sig ur mitt bröst. För om det nu är med hjärtat man älskar med vill jag inte ha det kvar. Vill inte bli kär, bara känna närhet.
Bortom mina eviga kärleksproblem rullar livet på ganska bra. Börja äntligen på och känna att jag kan lägga allt bakom mig. Ingen konstig känsla som gnager i bakhuvudet. Att stå på egna ben är precis vad jag behöver. Även om det resulterar i att jag har mer smutstvätt än man borde kunna åstadkomma och att diskbänken ser förjävlig ut.
Bortom mina eviga kärleksproblem rullar livet på ganska bra. Börja äntligen på och känna att jag kan lägga allt bakom mig. Ingen konstig känsla som gnager i bakhuvudet. Att stå på egna ben är precis vad jag behöver. Även om det resulterar i att jag har mer smutstvätt än man borde kunna åstadkomma och att diskbänken ser förjävlig ut.